Automatgenererad bild.

Foto: Anette Andersson

Publicerad

30 mars 2017

Forskarporträtt: Annika E. Nilsson ser möten i Arktis

Hon började forska sent i livet men är ändå en av våra mest erfarna Arktisexperter. Nu är Annika E. Nilsson utsedd till Mistra Fellow för att undersöka politikens möjligheter och begränsningar. För nyckeln till Arktis framtid handlar om samarbete.

– Samtal är det viktigaste verktyg vi har, säger hon.

Vi ses på Stockholm Environment Institute på Östermalm i Stockholm. Annika E. Nilsson har bokat det minsta mötesrummet för att fly undan kontorshavet hon sitter i. På väggarna i korridoren hänger panoramafoton över Svalbards karga kustlinje, foton som hon själv tagit.

Annika E. Nilsson ska snart iväg en vända till Washington och tankesmedjan German Marshall Fund of the USA där hon ägnar en del av sin tid som Mistra Fellow. Hon ska göra en fallstudie över USA:s roll i förhållande till Arktis och planera för en workshop om Arktis och världen för morgondagens ledare.

Och så ska hon fundera.

– Ett stipendium som detta ger möjlighet att tänka nya tankar. 

En sådan tanke är vad långsiktig hållbarhet betyder för dem som idag är ekonomiskt beroende av oljeproduktionen i Arktis. Vad händer med lokalsamhällen, som idag bygger sin ekonomi på olja och gas, när fossila bränslen i framtiden inte längre kan konkurrera med andra energislag?

– Det måste vi ha visioner för, säger hon.

Intresserad av makt och rättigheter

Annika E. Nilssons forskning inom Mistra Arctic Sustainable Development och intresset för Arktis sträcker sig bortom smältande isar och utrotningshotade isbjörnar. Det handlar om makt, intressen och rättigheter för de människor som lever där när livsförutsättningarna förändras.

För Arktis är, menar hon, en region där inte bara stora problem koncentreras, utan även stora möjligheter.

– Faktum är att Arktiska rådet är ett sammanhang där stormakternas dialog faktiskt fungerar. Ofta av det skälet att samtal är det enda sättet att få något att hända, säger hon.

Annat var det på 1980-talet. Då var Arktis en scen för kalla kriget-teater, där stormakterna spände sina militära muskler – med atombestyckade ubåtar som lurpassade under Norra Ishavsisen, beredda att slå tillbaka mot ett kärnvapenangrepp. 

Det var detta samspel mellan vetenskap och politik som fick Annika E. Nilsson att börja forska som 44-åring,  som doktorand vid Linköpings universitet.

Bakom sig hade hon en lång karriär som vetenskapsjournalist. Sedan 1980-talets början hade hon försörjt sig på att skriva reportage och göra radioprogram om miljöpolitik, försurning, genteknik, bioteknik, kväveövergödning – alla de frågor som låg i tiden.

– Faktum är att jag varit journalist längre än jag varit forskare, säger hon.

Hon var en av landets första vetenskapsjournalister och hade skräddarsydd utbildning. Föräldrarna var läkare och kemist, men efter naturvetenskaplig linje på gymnasiet i Mölndal, och flitigt skrivande i skoltidningen, hamnade Annika E. Nilsson i Kansas. På universitet där fanns en utbildning till just vetenskapsjournalist. Där träffade hon också sin livspartner och stannade i fyra år.

– När jag började jobba fanns ett sug efter vetenskapsjournalistik. Alltså inte bara populärvetenskap utan journalistik, där forskningen sätts in i ett socialt och politiskt sammanhang.

Drivs av sin nyfikenhet

I journalistiken hittade hon en arena för sin nyfikenhet och lust att ta reda på hur saker ligger till. Dörrar öppnades. Hon fick tillträde till intressanta personer och sammanhang. Hon minns en resa med ett forskningsfartyg från Chiles sydspets till Antarktis med uppdraget att studera forskningen kring om det tunnare ozonskiktet påverkade livet i havet. Intrycken hamnade sedan i en bok.

Hon var också tidigt ute och skrev en bok om klimatförändringar. En bok som hon tycker, i vart fall till vissa delar, håller hyfsat väl även om den skrevs för 27 år sedan.

– De grundläggande naturvetenskapliga delarna är förvånansvärt giltiga än idag. Man kunde redan då göra hyggliga beräkningar om omfattningen av klimatförändringarna, även om man idag är oerhört mer sofistikerad. Det som verkligen har tillkommit är observationer och analyser om klimatförändringar ur sociala och geopolitiska perspektiv, säger hon.

Hon såg till att bli utsänd av Vetenskapsradion till Riokonferensen 1992. Den mytomspunna. Där det fanns en yttre och en inre avdelning och där de få svenska journalisterna på plats hade ett enda passerkort till denna inre och intressantare del. Det kortet vandrade mellan de svenska journalisternas händer.

I Rio såg hon något nytt. Där fanns inte bara forskare, utan även politiker, miljöorganisationer, representanter för civilsamhället från jordens alla länder – och alla pratade med varandra.

Plötsligt hamnade miljöproblemen på samma dagordning som de andra globala samhällsfrågorna.

– Miljö kopplades ihop med utveckling. Frågor om rättvisa, svält, fattigdom kom upp. Det var förstås inte första gången. Men det var här dessa frågor kristalliserades fram så tydligt. Jag tyckte det var oerhört spännande.

Hon vänder blicken upp och tycks leta i de ljusa gläntorna av minnet. Just Riokonferensen är en händelse hon återkommit till, även i sina vetenskapliga texter.

Forskning och politik möts i Arktis

Ett uppdrag Annika E. Nilsson fick var att popularisera en vetenskaplig rapport om föroreningar i Arktis. Det var en arbetsgrupp inom föregångaren till Arktiska rådet som anlitade hennes tjänster. Ett ganska typiskt uppdrag för en frilansande vetenskapsjournalist.

Men här hamnade hon också i en politisk smältdegel där inte bara forskare var inblandade utan även politiker från länder med intressen i Arktis. De ville vara med och formulera rubriker och sammanfattningar.

– Ryssland ville inte att det skulle framgå hur stor del av föroreningarna över Arktis de stod för. USA ville hålla inne med data om radioaktiva rester från militära aktiviteter.

Annika E. Nilsson såg tydligt att forskningen blir annorlunda när den hamnar i ett politiskt sammanhang. De politiska frågorna färgar av sig.

– Det är inte så att politiken ändrar forskningsresultaten. Men de påverkar vilka frågor man ställer, hur sammanfattningar skrivs, hur det hela presenteras. Som vetenskapsjournalist fick jag argumentera för mina val, inte minst när det gällde rubriker och ingresser, även om allt byggde på forskarnas analyser.

Hon såg också hur politiken öppnar dörrar för ny kunskap.

– Det var egentligen det mest intressanta. Att det politiska sammanhanget för samman forskare från olika områden och att det genererar nya forskningsfrågor och ny kunskap.

Det var alltså inte tillfälligheter att hennes egna forskningsstudier sedan kom att handla om Arktis. Inte heller att de skedde på ett Linköpings universitet, med tvärvetenskaplig prägel.

– Min avhandling är en blandning av internationella relationer, statsvetenskap, miljövetenskap. Jag brukar kalla mig själv ”undisciplined”, för lite bångstyrig kan jag nog vara och trivs bäst utanför de vanligaste fållorna.

Skrivandet röd tråd i karriären

I forskningen blev Annika E. Nilsson varse att hennes 20-åriga erfarenheter som journalist inte alltid räknades i de vetenskapliga rummen.

– De meriterna hade ett begränsat värde i vissa sammanhang. Jag kunde ofta känna att jag låg 20 år efter. Men nu spelar inte det så stor roll.

Och att skriva vetenskapligt är inte det samma som att producera journalistik.

– Du måste vara oerhört mycket mer metodisk när du skriver vetenskapliga artiklar. Du är inte fri att skriva hur du vill och måste dessutom visa hur din forskning bygger på vad andra har gjort tidigare.

Det finns alltså både friheter och ofriheter inbyggda i de båda yrkeskarriärerna. Men det är ändå att skriva som ger Annika E. Nilsson tillfredsställelse. I den dynamiska processen klarnar tankarna, idéerna vässas och nya dyker upp. Och, i de allra lyckligaste av stunder, uppstår det som brukar kallas flow.

– Kombinationen av att analysera och att formulera är oerhört kreativ för mig, säger hon.

Dagarna efter intervjun reser Annika E. Nilsson till Washington. Där får hon mer tid att skriva och att tänka. Just den där tanken på vad som händer när oljan blir obsolet vill inte riktigt lämna henne.

– Det handlar inte bara om olja och inte bara om Arktis. Det rör många samhällen där de ekonomiska förutsättningarnas kommer att förändras. Det är viktigt att bristen på alternativa inkomstkällor inte skapar motstånd och fördröjer en nödvändig utveckling, säger hon.

Om Annika E. Nilsson

Verksam vid Stockholm Environment Institute och knuten till Mistraprogrammet Mistra Arctic Sustainable Development

Familj: Fru, son i tonåren och den isländska fårhunden Flekka.