Jernkontoret - den svenska stålindustrins branschorganisation - tog initiativ till att söka pengar till forskningsprogrammet Stålkretsen - Towards a Closed Steel Ecocyle. Programmet syftar bland annat till att minska utsläppen av växthusgaser vid tillverkning av stål. Genom att bland annat utnyttja skrot och dess innehåll av metaller effektivare kan miljöbelastningen vid ståltillverkning minska.- Det viktiga är att ha en tydlig målbild med klara systemgränser, säger Birgitta Lindblad, chef för avdelningen för Energi och Miljö vid Jernkontoret.
Det är den stora erfarenheten av Jernkontorets arbete med ansökningar till Mistra. Man har tidigare varit involverade i ett Mistra-projekt, som de av olika skäl inte fick pengar till.
- Vi ansåg dock att våra idéer var så intressanta att vi ändå ville gå vidare. Men när det gäller stora projekt med stark industrisatsning finns det inte så många organisationer att vända sig till. Mistra är här helt unikt. Vi tog alltså våra tidigare erfarenheter med oss och började fundera på hur vi skulle kunna göra en ny ansökan, säger hon.
Redan med en gång insåg projektgruppen vad som var viktigt: Att kunna formulera vad de egentligen vill uppnå, vad som är deras övergripande mål.
- Det var viktigt, eftersom vi förstått att vårt tidigare projekt varit för spretigt. Vi behövde helt enkelt få till avgränsningar. Hela den processen tog mycket längre tid än vi trott, samtidigt är det enormt viktigt att tänka ut såväl vision som konkreta mål.
TEGELHUS
Birgitta Lindblad anser att även om man har olika mycket vällovliga delmål, kan det lätt bli så att man bara ser dessa som tegelstenar - och inte det färdiga tegelhuset.- Vår avgränsning blev att behålla eller minska metallatomer i ett kretslopp. Det betyder att vartenda delprojekt vi skapar ska gå mot detta övergripande mål.Gruppen skrev ihop ett projektförslag för att söka planeringsanslag. Det var inte så omfattande, men innehöll deras tydliga mål. Förslaget reviderades och kompletterades efter samråd med Mistra.- Vi hade en kontinuerlig diskussion, som man faktiskt måste ha i så här stora program. Sedan skickade vi projektförslaget till tänkbara forskare på en rad olika institutioner, universitet och högskolor. Vi bad dem komma in med kortfattade idéer, max två A4-sidor. De skulle innehålla en beskrivning av idén, vad den kan leda till och en uppskattad kostnad.
Vid granskningen av projektförslagen föll några bort därför att de inte passade in i den övergripande målbilden. Gruppen försökte också hitta en balans mellan de olika områdena. De valda projekten skickades sedan på en intresseenkät till personer inom återvinningsindustrin, stålverken och Teknikföretagen. Olika berörda miljö- och teknikgrupper inom Jernkontorets verksamhet med företagsrepresentanter blev informerade under arbetets gång.
- För att säkerställa att projekten innehöll en hög vetenskaplig nivå hade vi redan klargjort att programmet handlar om forskning på medellång sikt, men en uppskattad praktisk drift efter åtta år. Vi tydliggjorde att vi inte ville lösa detaljproblem, utan få till en förnyelse av vedertagen praxis ute i industrin, nytänkande och omläggning av rutiner.
Under arbetet hade man en löpande dialog med Mistra.
- De la sig inte i vilka projekt vi valt ut, utan bidrog med allt runt omkring, tydliggjorde Mistras visioner och mål. Vi lämnade sedan ansökan och en lista med förslag på internationella utvärderare till Mistra, säger Birgitta Lindblad.
NERVÖST
Därefter vidtog arbetet att skapa en presentation och ett upplägg inför mötet med utvärderarna. Och nog var det lite nervöst inför detta möte.-Vissa av forskarna hade ju inte träffat varandra innan, det var viktigt att få till en samsyn. Som tur var hade vi en generalrepetition innan. Berörda forskare måste helt enkelt träffas under planeringen och enas om hur projektbeskrivningarna ska utformas med utgångspunkt från Mistras rekommendationer. Resultatet blev en bildserie som presenterade vårt förslag. Presentationen för de internationella vetenskapliga utvärderarna gick någorlunda bra, enligt Birgitta Lindblad.
- Vi hade nu en samsyn och inte ett antal separata delprojekt. Alla ledde mot samma mål. Även nyttoutvärderingen gick bra, personen som gjorde den pratade med såväl oss som andra forskare, företag och myndigheter. Det är nu väldigt rolig att läsa båda utvärderingarna som var mycket positiva till förslaget. Till presentationen för styrelsen tog man fram en ny serie overheadbilder. Man ville nu ha ett mindre presentationsmaterial som ändå gav en klar bild över vad vi ville göra och hur det skulle ske.
- Vi fick en snabb respons. Och jag glömmer inte glädjen när jag fick telefonsamtalet om styrelsens positiva beslut.
Så här i efterhand kan Birgitta Lindblad konstatera att man måste ta mycket god tid på sig. Det tog mycket tid i anspråk att tänka ut och formulera idén.
- Man måste bland annat ta reda på hur anslagsgivaren tänker. Hela ansökningsprocessen tog ett och ett halvt år för oss. Det är även viktigt att avsätta tid för att strömlinjeforma projektförslagen. Det är många inblandande som måste ges tid att förstå och vara med och påverka. Har man sökt tidigare ska man inte låta sig nedslås av misslyckanden, man måste ta åt sig kritiken och omsätta den till något nytt positivt.
