Nötköttsproduktion är en del av lantbruket som både belastar och berikar miljön på flera sätt. Djurens metanavgång bidrar till klimatförändringarna och gödseln kan berika grödorna med växtnäring men också hamna på fel plats vid fel tidpunkt och belasta vatten och luft, vilket kan leda till försurning och övergödning. Samtidigt kan betande djur bidra till det nationella målet om ett rikt odlingslandskap. I idéstödsprojektet Animal driven sustainable beef production systems arbetar forskarna tillsammans med nötköttsproducenter för att hitta lösningar som minskar nötkreaturens miljöbelastning samtidigt som de bidrar till öppna landskap och biologisk mångfald.
— Vår idé går ut på att om man flyttar djuren tillräckligt ofta på markerna så blir belastningen på miljön acceptabel. Ett sådant system måste vara tillräckligt bra för den yttre miljön, det måste finnas ekonomi i det för lantbrukarna och djuren måste må bra. Det finns en rad flaskhalsar för att åstadkomma ett hållbart system och det är dem vi försöker lösa, säger Eva Salomon, agronom och forskare på Institutet för jordbruk och miljöteknik samt projektledare.
I de försök som har gjorts har djuren (17 kvigor vintern 2007/2008 och 2008/2009 respektive 34 kvigor vintern 2008/2009) bytt vistelseplats varje månad under vintern. En av flaskhalsarna är de väderskydd som djuren måste ha tillgång till. Enligt djurskyddslagen ska de bestå av tak och tre väggar, vilket gör det svårt att bygga mobila sådana väderskydd och för dyrt att bygga ett vid varje vistelseplats. I projektet har man fått tillstånd att i stället pröva att använda ett slags tält som väderskydd. Fördelarna har visat sig vara flera.
— Dels är ett tält mobilt, det är relativt billigt och dessutom trivs djuren bra i de tält vi har använt. Intresset för tälten har visat sig vara stort bland lantbrukare och Jordbruksverket har besiktigat tälten och letar nu efter lösningar som gör att man kan använda tälten och samtidigt uppfylla djurskyddslagens krav, berättar hon.
Leriga marker
En av fördelarna med att flytta djuren regelbundet är att marken de går på blir mindre upptrampad. Men det blir ändå lerigt och för att förhindra att djuren blir alltför leriga och sjunker ner i marken har man i projektet lagt ut gräsarmering, en slags gallermattor, på de ytor där djuren har rört sig mest, det vill säga vid tältöppningen, där djuren dricker vatten och vid foderplatserna.
— Gräsarmeringen är ett måste för att det överhuvudtaget ska fungera, framförallt om vintrarna, som de två senaste, är så milda att marken inte fryser. Det är dessutom en ganska billig och enkel lösning samtidigt som djuren blir mindre smutsiga och de föredrar också att gå på gräsarmeringen säger Eva Salomon.
Förorening av ytvatten
Forskarna ska under projektet även ta reda på hur ytavrinningen av kväve och fosfor påverkas. I och med att djuren trampar upp marken blir vatten som rinner av marken mer eller mindre förorenat.
— Vi har samlat in prover som vi nu ska analysera för att mäta hur förorenat vattnet har blivit samt hur antalet djur påverkar hur förorenat vattnet blir. Och vi mäter fortfarande, det är också intressant att ta reda på vad som händer efter det att djuren har lämnat en plats, säger hon.
En ytterligare aspekt i projektet är arbetsmiljön för lantbrukarna. När djuren byter vistelseplats måste man även flytta foderhäckarna som man lägger som en krage runt fodret. Det görs manuellt vilket är tungt i det skede när man ska resa upp foderhäckarna som väger cirka 130 kilogram. Att köra in med traktor i fållan då det inte är fruset förstör marken totalt så det har inte varit ett alternativ.
— Vi tror dock att vi kan använda en slags domkraft för att resa upp foderhäckarna, därefter kan man flytta dem genom att rulla dem framåt, säger hon.
Sju forskare från flera ämnesområden, bland annat arbetsmiljö, lantbruksekonomi, husdjurens hälsa och miljö samt hushållning av växtnäring och minskad miljöpåverkan, deltar i projektet för att besvara mångfalden av frågor. Idéstödsprojektet har även lett till att forskargruppen har fått ytterligare finansiering från Stiftelsen för lantbruksforskning för att mäta utsläpp av ammoniak, lustgas och metan.
— Det är relativt enkelt att få finansiering till mer avgränsade frågor men att ta det helhetsgrepp som vi nu gör hade inte varit möjligt utan idéstödet, säger Eva Salomon.
