Publicerad 2018-03-21

Industriella sopor viktigast för att skapa cirkulär avfallshantering

Avfallsforskaren Nils Johansson har inlett sitt Mistra Fellowship på tyska miljöinstitutet Öko. Han ska intervjua olika aktörer om varför andra europeiska länder ser så annorlunda på industriavfall.
– I Europa finns ett politiskt klimat där innovation för att skapa cirkularitet ligger närmare till hands än i Sverige, säger han.

I Sverige är vi bra på hushållssopor, förklarar Nils Johansson när vi ses i Berlin. Men hushållssopor utgör mindre än fem procent av det totala avfallsberget. Huvudparten kommer från industrin och där släpar Sverige efter

– Ska man skapa cirklar är industriella sopor snarare än hushållssopor det viktiga, och där är det en stor skillnad i synsätt mellan Sverige och Centraleuropa, säger Nils Johansson.

Forskningsinstitutet Öko:s lokaler i Berlins östra centrum ligger intill Jannowitzbron med sin dundrande tunnelbanetrafik och framför en fond av förskräckliga plattenbau-hus från DDR-tiden. Här och var ett och annat äldre hus som klarat sig undan bomberna 1945. En ganska typisk berlinsk gatumiljö.

Nils Johansson har nyligen påbörjat sitt Mistra Fellowship här och han beskriver sig själv som ”sopforskare”.

I Sverige har vi störst fokus på miljögifterna som finns i industriavfallet. På kontinenten försöker man i högre grad ta tillvara nyttigheterna. Där används industriavfallet. Slammet läggs på åkrarna, slaggen går till cementtillverkning och askan läggs under vägarna.

– Man är förstås medveten om riskerna med läkemedelsrester och tungmetaller här också. Men man tänker på ett annat, mer flexibelt sätt, säger Nils Johansson.

Ska materialet läggas under en förskola, då ställs strängare krav. I andra sammanhang går det att lätta på regelverken.

– Det finns också ett politiskt klimat där innovation för att skapa cirkularitet ligger närmare till hands än i Sverige, säger Nils Johansson.

Ett exempel: I Tyskland säger en ny lag att fosfor i slammet ska utvinnas separat och strös på åkrarna. Ett av skälen är att man vill slippa läkemedelsrester och annat oönskat. Ett annat skäl är att man inte vill vara beroende av fosforimport från instabila regioner som Västsahara.

– Tekniken är inte färdig, men de har ändå tagit ett politiskt beslut för att pusha på utvecklingen, säger Nils Johansson medan vi vandrar längs korridorerna för att hitta ett ledigt mötesrum.

Öko, Institut für allgewande ökologi (institutet för tillämpad ekologi), är ett privat institut som kan beskrivas som en tysk variant av IVL Svenska Miljöinstitutet. Det är framsprunget ur kärnkraftsmotståndet på 1970-talet men har breddat verksamheten och fokuserar idag på energi, mobilitet och avfall.

Nils Johanssons eget intresse  för sopor väcktes under hans avhandlingsarbete som handlade om politiken kring återvinning. Han noterade att det finns ungefär jämförliga halter av värdefulla mineraler i berggrunden och på deponierna. Men medan gruvbrytningen gynnas av lagstiftningen så betraktas mineraler på deponier som miljöfarligt avfall.

– Det finns fördelar och nackdelar med båda systemen. Jag är här för att undersöka det tyska systemet och framförallt hur man ser på frågorna politiskt. I Sverige är vi fokuserade på föroreningar. Men i Europa tvingas man tänka annorlunda, mycket beroende på att man har mindre markyta att tillgå.

Han inser att den europeiska synen på avfall präglas av det är tättbefolkat och att det finns sämre tillgång till billiga resurser i berggrunden.

– Vi i norr har i jämförelse extremt mycket land at bre ut oss över. Men om vi nu ska ha ett cirkulärt samhälle, måste vi ta tillvara det som finns ovanför jordskorpan bättre, säger Nils Johansson.

Korridorerna på Öko Berlin liknar vilket kontorshotell som helst och just idag är det svårt att få till ett mötesrum. Nils Johansson har ett skrivbord och en dator, men vi vandrar runt och hamnar tills slut i foajén.

Öko har sitt huvudsäte i Freiburg och här i Berlin finns ett 60-tal medarbetare. Nils Johansson noterar redan vissa kulturella skillnader jämfört med Sverige. Man fikar inte här, noterar han.

En viktig del av ett Mistra Fellowship är just att knyta kontakter, både med forskare och med det omgivande samhället. Nils Johansson har dragit upp linjerna för en kvalitativ intervjustudie där han ska intervjua tyska politiker om avfallspolitiken. Hans ska också prata med industrirepresentanter.

Och så ska han träffa kollegor på institutet och på andra institut. Frånvaron av fikapauser hindrar inte att vi kommer i samspråk med en kollega vid kaffemaskinen, Ralph O Harthan, som berättar, lite i förbigående, att det tyska jätteprojektet Energiwende inte kommer att gå i mål på utsatt tid, när det gäller att minska emissionerna av växthusgaser.

Det som olika tyska tankesmedjor har varnat för har nu blivit en luddigt formulerad passus i det koalitionsunderlag som den tillträdande regeringen har sammanställt. Där går att utläsa att årtalet 2020 inte längre är aktuellt.

– Så kommer det att bli. Istället satsar man på en halvering till 2030, men det är ännu svårare, säger Nils Johanssons forskarkollega Ralph O Harthan vid ÖKO Institut i Berlin.

Text: Thomas Heldmark