Publicerad 2017-11-03

Små afrikanska länder kan ta ledningen i klimatomställningen

Parisavtalets livskraft efter Trumpadministrationens annonserade uttåg är ett exempel på diplomatiskt mästerstycke. Det gäller inte minst för Marocko som varit den senaste ordförandelandet i klimatförhandlingarna.

Det är ett fascinerande att se hur ett litet, afrikanskt med låg medelinkomstland kan ta ledartröjan och visa vägen i denna avgörande fråga, säger Björn-Ola Linnér, programchef för Mistra Geopolitics.

Under ett seminarium i slutet av oktober, som Mistra Geopolitics och Miljö- och energidepartementet hade bjudit in till, delade rådgivaren till den marockanska chefsförhandlaren i Cop22, Ayman Cherkaoui, med sig av sina tankar om hur det är att vara ordförandeland i klimatförhandlingarna.

Marocko fattade ordförandeklubban efter Cop22 och har sedan dess arbetat intensivt för att Parisavtalet ska fortsätta att stärkas, både internationellt och i det egna landet.

Marocko är genuint oroade över klimatförändringarna och har själva gjort ambitiösa åtaganden att minska sina utsläpp med 42 procent jämfört med ”business as usual”.

– Det är ett av de få länder som höjt vad de lovat. En del är beroende av internationella investeringar, men mycket ska de göra av egen kraft, säger Björn-Ola Linnér.

Nervositeten spred sig efter att Donald Trump meddelade att USA skulle dra sig ur. Skulle avtalet urholkas, eller i värsta fall kollapsa? Tidiga uttalanden från länder som Kina och Frankrike om att ett mer urvattnat avtal inte var aktuellt hade givetvis effekt.

Marocko har flitigt använt diplomatins verktygslåda för att få med sig alla andra länder, och även företag och regioner. De har sammankallat grupper med icke-statliga aktörer för att skapa en parallell process som drivit på. En strategi har varit att stödja arbetet med att involvera icke-statliga aktörer.

Exempelvis har Marakesh Partnership for Global Climate Action dragit med sig städer, regioner och företag. På så sätt har de lyckats skapa ett momentum, enligt Björn-Ola Linnér.

Det kan mycket väl bli så att USA ändå uppfyller sina åtaganden, tack vare att delstater, städer och företag är med på tåget och aktivt stöder en klimatomställning.

USA:s utträde har fått den effekten att Nicaragua, som först vägrade acceptera Parisavtalet för att det enligt deras åsikt inte var tillräckligt långtgående, nu har ändrat sig och skrivit på. Idag har 169 av de 195 länder som skrivit under Parisavtalet också ratificerat det.

Björn-Ola Linnér menar att symbolkraften i ett internationellt avtal som Parisavtalet är lika stort, om inte större, än avtalet i sig. Det drar med sig en rad aktörer och sprider kunskap. Tankegångar bland politiker och företag förändras.

– Men då krävs det att avtalet har legitimitet. Förtroende är allt här, och det har Marocko verkligen bidragit till, säger Björn-Ola Linnér.

Han menar att Marockos aktiva ledarskap skapar ett föredöme bland andra små länder. Marocko har nu tagit armkrok med Fiji som tar över ordförandeskapet efter COP23 i Bonn som äger rum i november.

Men hur ser den stora bilden ut? Minskar utsläppen? Ja, de planar ut och investeringarna i kolkraft har minskat de senaste tre åren och i fjol minskade de kraftigt.

Björn-Ola Linnér liknar det vid två snöbollar, en brun och en grön. Den bruna är stor men rullar långsamt. Den gröna är liten men rör sig med avsevärt större hastighet.

En av de frågor som ställdes under seminariet är om denna globala trend i sig är tillräcklig för att uppfylla Parisavtalet.

– Nej. Utvecklingen går onekligen åt rätt håll, men även om avtalets åtaganden är långtgående så det räcker inte, säger Björn-Ola Linnér.