Publicerad 2020-11-12

This post is also available in English

Rajni Hatti-Kaul om engagemang, medvetenhet och akademin

Professor Rajni Hatti-Kaul tänker ständigt på gapet mellan rika och fattiga länder. På hur hon kan bidra till en ökad miljömedvetenhet. Flytten från Indien till Sverige, miljöengagemanget och livet inom akademin har gett henne erfarenheter som hon tänker använda för att skapa mer praktisk förändring.

Rajni Hatti-Kaul arbetar alldeles för många långa dagar. 12–14 timmar per dag. Hon har svårt att slappna av. Tiden är knapp när det finns så mycket att hinna med, delta i, göra, skapa och utveckla. Det finns mycket som fångar Rajni Hatti-Kauls intresse. Känslan av att hon vill och kan bidra till förändring växer sig snabbt stark. Tiden är knapp när världens orättvisor ständigt gör sig påminda.

Idag är Rajni Hatti-Kaul programchef för Mistra Steps med målet att skapa en hållbar plastanvändning. Hon är professor i bioteknik vid Lunds universitet och har startat och stödjer flera små företag. Uppvuxen i norra Indien med en pappa som på grund av sitt arbete stannade några år i olika delar av landet bidrog till ett antal flyttlass för familjen. När Rajni Hatti-Kaul gick ut gymnasiet, ett år innan sina jämnåriga kamrater, var hon för ung för att söka till läkarlinjen, det mål hon eftersträvat. När hennes pappa blev stationerad i Bombay flyttade hon dit och började läsa biokemi. Efter ett fallerat intagningsprov för läkarutbildningen året därpå la hon planerna på hyllan och gav sig hän åt biokemin och senare biotekniken.

– Min pappa var i och för sig kemist så kanske var det inte enbart en slump, kanske har jag det ändå lite i generna. Han jobbade inom Indiens fossila oljeindustri i hela sitt liv och det är något jag undviker i mitt arbete, säger Rajni Hatti-Kaul med ett skratt.

Från tuberkulos till plast

Rajni Hatti-Kaul doktorerade i biokemi i Bombay och i mitten av 1980-talet kom hon till Lunds universitet som gästforskare. Efter två år i Lund vände hon tillbaka till Indien för arbete på Astras forskningscentrum i Bangalore.

– Jag jobbade med forskning och utveckling gällande sjukdomar i tropiska länder, som malaria, diarré och tuberkulos. Professorn jag arbetat med i Lund kontaktade mig och bad mig söka en tjänst som forskarassistent som skulle utlysas vid Lunds universitet i det Sidafinansierade projektet som handlade om bildning av forskningskapacitet vid universiteten i Afrika och Asien. Eftersom jag hade forskarerfarenhet från både Sverige och Indien bad de mig söka. 1990 kom jag tillbaka hit till Lund och sedan dess har jag varit fast här.

På Mistras programchefskonferens.

Idag använder Rajni Hatti-Kaul sin gedigna erfarenhet för att med hjälp av bioteknik utveckla lösningar för viktiga samhällsproblem. Som programchef för Mistra Steps är hon främst praktiskt aktiv i arbetet med att utveckla gröna byggstenar inom biobaserad plasttillverkning. Det handlar om att utforska processer med låg miljöpåverkan från råvaror som sockerbeta och cellulosa för att ersätta fossila byggstenar och om polymerdesign, med andra ord hur man utvecklar polymerers egenskaper så de kan återvinnas på ett smidigt sätt.

En viktig del inom Mistra Steps är också policyfrågor, hur man med hjälp av forskning kan påverka regelverk och skapa ett mer hållbart plastsystem. Här ser Rajni Hatti-Kaul dialog och kommunikation som en förutsättning för att nå ut till politiker och andra beslutsfattare. Då plast är på tapeten ser hon stora möjligheter att bana väg framåt.

– I fas ett av Steps hade vi runt 20 företagspartners och vi kände att alla inte blev involverade på ett optimalt sätt. Nu när vi gått in i fas två kommer vi att arbeta än mer med fallstudier baserade på specifika intressen från våra industripartners. Målet är att studera problematiken, utveckla en lösning och förhoppningsvis skapa en bättre produkt. Förhoppningen är att skapa större delaktighet och engagemang. Just nu arbetar vi bland annat med att skapa en förnybar mellanrumsborste för TePe och med Tetra Pak som vill skapa bättre återvinningsmöjligheter för barriärskiktet i sina förpackningar.

Den största utmaningen hon ser på plastområdet är just att få till en välfungerande kedja – från biobaserade plaster som går enkelt att återvinna, till ett välfungerande system för återvinning och cirkulära affärsmodeller med en tydlig plan för att minska plastanvändningen i samhället.

– Det handlar också om att öka medvetenheten bland konsumenter. Nu flyger det runt en mängd teorier om att plast är hemskt och ska undvikas. För att lösa dagens plastproblematik behöver vi bygga upp ett system för hållbar användning av plast, förklarar hon.

Forskning för att motverka antibiotikaresistens

Men det är inte bara plast som får Rajni Hatti-Kauls uppmärksamhet. Ett annat forskningsprojekt hon arbetar med handlar om att med hjälp av enzymer från så kallade bakteriofager ersätta antibiotika för att angripa specifika bakterier, bland annat den som orsakar tuberkulos. En sjukdom som lett till 1,2 miljoner dödsfall per år, enligt WHO. Detta är särskilt intressant för att undvika antibiotikaresistens.

Ytterligare ett av Rajni Hatti-Kauls pågående forskningsområden är att använda mikroorganismer för att producera mjölkprotein.

– Genom att ersätta produktionen från mjölk med att producera samma protein i till exempel jäst och svampar skulle man exempelvis kunna minska växthusgasutsläpp från kor, förklarar Rajni Hatti-Kaul.

”Möjligheten att tänka fritt”

Hon berättar att samma basteknik kan användas för många olika ändamål. Problemet är återigen tiden. Idéerna bubblar. Rajni Hatti-Kaul söker pengar, anställer doktorander, utökar samarbeten, undervisar, är programchef för Mistra Steps och föreståndare för internationella masterprogrammet i bioteknik. Men ständigt gnager känslan av att inte göra praktisk nytta – att inte bidra helt och fullt.

– Att jag har valt att vara kvar inom akademin beror på möjligheterna det innebär att få tänka fritt och att pröva sina idéer. Men hur mycket av det jag arbetar med förverkligas och leder till praktisk nytta?

För att arbeta mer på praktisk nivå har hon startat och stödjer några mindre företag. Ett av dem är Bioextrax som arbetar med en teknik för produktion av bionedbrytbar polymer. De utforskar också hur fjädrar från kyckling och kalkon, som till stor del ses som avfall, med hjälp av deras patenterade metod kan användas som bland annat kompositmaterial eller som tillsats i foder.

Det andra företaget är en utveckling av arbetet inom Mistraprogrammet Greenchem (2003–2010) och fokuserar på att utveckla och miljöanpassa tekniken för polyuretan, en grupp mångsidiga plaster som används i bland annat färger, lim, ytbehandling och kateter. Här hoppas Rajni Hatti-Kaul att de kan leverera produkter på marknaden inom några år.

Gapet mellan rika och fattiga

För att koppla bort arbetet krävs det att hon lämnar jobbmiljön helt och hållet, helst Lund, ja egentligen svensk mark. Att pyssla i trädgården, laga mat och läsa ger energi och återhämtning men det är resor som ger inspiration och föder nya idéer. Rajni Hatti-Kaul berättar om när hon arbetade med kapacitetsutbyggnad i utvecklingsländer, bland annat i Sydamerika och i Afrika.

– Det har varit mycket intressant och givande att se och uppleva olika kulturer och de utmaningar vi har i olika länder. De här resorna har påverkat hur jag tänker i både små och stora frågor. Bland annat har jag arbetat i ett projekt i Bolivia sedan år 2000 och först nu, 20 år senare, har de byggt upp en infrastruktur, skapat en egen doktorandutbildning och kan driva frågorna vidare. Det handlar om att kämpa med administration och byråkrati, att förändra ett helt system.

Rajni Hatti-Kaul vid Ngorongoro Crater i Tanzania där hon samarbetar med University of Dar es Salaam.

Att hon när ett intresse för miljö- och klimatproblematik tror hon till stor del beror på sin uppväxt i Indien. Hon har själv sett och upplevt gapet mellan rika och fattiga människor, men främst mellan rika och fattiga länder, och vilka stora miljöproblem det kan skapa i ett land.

– Jag skulle vilja bidra mer aktivt till en förändring. Men det är inte så lätt, politiken spelar en än större roll i länder där människor inte har samma utbildningsnivå och handlingskraft som i Sverige, där befolkningsmängden är så stor och kulturen av att nå ut till befolkningen skiljer sig så pass från den här. Dessa utmaningar går jag ständigt och tänker på.

Främst funderar hon på vilka insatser som kan bidra till att påverka den yngre generationen och öka deras miljömedvetenhet. Här återkommer hon till frågan om plast. Det är något fysiskt man kan se och relatera till i sin närmiljö. När hon en dag i framtiden lämnar akademin bakom sig hoppas hon arbeta mer på plats i Indien med fokus på kommunikation om miljöproblematiken.

– Vi här i Sverige behöver komma ihåg att många lever i en helt annan verklighet än vår. De har inga fungerande system för vattenrening och avfallshantering och i Indien hänger ens miljöengagemang till stor del ihop med vad man har råd med. Jag vill få folk på plats i länder med andra förutsättningar än våra att förstå varför vi behöver ta hand om vår miljö och hur vi kan förändra tankemönster och agerande.

Rajni Hatti-Kaul

På fritiden: Yoga, Zumba, laga mat och att pyssla lite i trädgården när tid finns. Resa och uppleva olika kulturer både privat och i arbetet. Besöker Indien några gånger om året under normala omständigheter.

Om fem år: Vill lämna akademin och vara pensionär. Mer aktiv och drivande i sina företag. Tillbringa mer tid i Indien och arbeta med specifika åtgärder som kan bidra till skillnad i miljömedvetenhet, eventuellt också inom plastområdet.

Drömmer om: Att hjälpa de mest utsatta människorna och samhällena genom att öka medvetenheten om miljön och miljöproblematiken i fattiga länder.

Inspelningen från sommaren 2020.